kära tandfé

Kära tandfé, 

Jag hoppas innerligt att du är i trakterna och flyger omkring om kvällarna. För du förstår, det är en sexårig pojke som har en så lös tand så det är inte klokt vad den är lös, att den fortfarande sitter kvar är helt oförståeligt för mig. När han petar med tungan på tanden så hänger den lös som på en tråd och jag gissar på att den ramlar ut alldeles av sig själv snart. Det vore bra om du är beredd då, på att komma hit om natten. 

När jag var liten, då fick jag en femma av dig. Den låg i vattenglaset på morgonen när jag vaknade och jag minns också att du var bussig nog att låta själva tanden ligga kvar. Nu har det ju gått närmare trettio år sen dess så jag hoppas du i alla fall har med dig en tjugolapp när du kommer. Okej? 

Ja, vi kommer ju ha en del med varandra att göra från nu och den tid när sexåringen tappar sina tänder och sen dottern som är tre just nu. Hans tjugo och hennes tjugo, ujujuj det blir fyrtio tappade tänder bara i det här huset vartefter.. (Och den visdomstand jag själv behövde dra ut för ett år sen, den ska jag inte bråka om. Jag lovar!) 

Vänligen, 
Sara