pratkvarn

När treåringen var liten, runt året, så fick hon diagnosen glutenintolerans. Att vara glutenintolerant är ju egentligen inte så farligt som länge man inte äter det som kroppen inte tål; vete, korn och råg. Innan vi visste att det var glutenintolerant hon var så oroades vi över dålig aptit och mycket kräkningar, låg viktuppgång och jobbig mage. Inte ville hon gå och inte ville hon prata, energin var helt nere på noll ett tag.

När vi väl kunde ge henne mat hon tålde då ändrades allt till det bättre, snabbt. Lycka!

Men när hon la mycket energi på att växa och komma ikapp fysiskt, då orkade hon liksom inte också lära sig prata utan mellan ett och två och ett halvt års ålder var hennes minspel helt obetalbart. Snacka om konsten att göra sig förstådd utan att prata! Vi till och med hade samtal på förskolan om hur vi tillsammans med personalen skulle ha strategier för att försiktigt få henne att börja prata.

Nu, nu är hon snart tre och ett halvt och orden tar aldrig slut. Finns så mycket hon vill säga hela tiden! Underbart! Men det här med miner och gester, det sitter fortfarande i och det kan man se lite grann på dagens bilder…

Edith!!